I augusti skrev Sara Muhammed en debattartikel på svt.se om hur skilda badtider för män och kvinnor på våra kommunala badhus är första steget till hur religiös makt tar plats i det svenska samhället. Hon menade att många av de som har flytt har gjort det för att komma till det fria Sverige där det inte fanns något religiöst förtryck, men nu ser hon hur förtrycket tar plats även här.
Mitt Facebookflöde har återigen flödat över av delningar av hennes artikel, men också en hel hop av stödjande och/eller motargumenterande artiklar. Det är svårt att läsa utan att bli påverkad. Det är möjligt att jag som befinner mig på andra sidan Atlanten uppfattar saken annorlunda än ni som är med i diskussionerna vid fikabordet på jobbet.
Ändå, det är lätt att ryckas med i åsikterna som flödar från högt till lågt. Ju mer jag läser, desto komplexare blir frågan. Från början såg jag den som en metafor för vad som håller på att hända i Sverige. Låt mig börja med att säga att jag har blandade känslor för vad jag läser i media.
Men min uppfattning när jag läste Saras artikel var att den var ett uttryck för en oro hon känner utifrån sitt perspektiv. Hon är starkt emotionellt engagerade i muslimska kvinnors frigörelse och reagerar förstås med rädsla för att Sverige på något sätt ska bli som det religiösa förtryck hon upplever att hon lyckats fly från. Hon har min fulla förståelse.
Skilda badtider räddar barns liv
Å andra sidan kom ett svar några dagar senare från Elisabeth Strömberg som är ordförande i Svenska Badmästareförbundet. Hon tolkade förstås Saras artikel utifrån sin erfarenhet om vikten av att kunna simma. Rubriken löd: ”Skilda badtider räddar barns liv”. Återigen, vem kan argumentera mot det. Ett starkt argument som jag också förstår och håller med om.
I Sverige har vi haft inskrivet i läroplanen sedan 1994 att simning ska ingå under Idrott och Hälsa. Kravet är att eleverna i årskurs 5 ska kunna simma och hantera nödsituationer vid vatten. Efter tjugo år tycker vi det är en självklarhet och tar för givet att unga vuxna kan simma. Men nysvenska muslimska kvinnor kan/får/vill inte ta del av lektionerna i en simhall där män befinner sig samtidigt.
Plötsligt är debatten inte längre runt kvinnans frigörelse och rättighet att få röra sig fritt i vårt samhälle utan om att rädda liv. Eller är den fortfarande om jämställdhet. Debatten skulle kunna svänga till att handla om vad som ska ingå i läroplanen och vem som har ansvar att alla elever ska ha rätt att kunna tillgodogöra sig och klara baskraven.
Jag menar, om skolan ska anpassa all undervisning efter varje elevs etniska och religiösa eller kulturella seder och bruk, hur skulle den se ut då och hur skulle vi göra det? Men dit gick aldrig tåget.
Badhusfrågan är en intefråga
Kanske blev allt en intefråga när Viggo Cavling gjorde den till en fråga om att badhusen ska vara en ”intimfri zon”. Han hade noll förståelse för den uppmärksamhet Saras inlägg hade fått och tyckte att det var rätt skönt att få gå till badhuset utan att det var några kvinnor där. Han menade att jämställdhet och rättvisa kunde vänta tills vi har kläder på oss.
Ulrika Vallgårda på Svenska Dagbladet skrev redan 2009 en artikel som publicerades igen ett år senare och åter börjat spridas på sociala medier. En enkel och lågmäld artikel som då, 2009, inte gav särskilt mycket eko. Det är helt enkelt en beskrivning av ett badhus i Luleå som på försök startat ”kvinnosim”. (Det vore spännande att veta hur det har gått, någon som vet?)
Kanske är badhusen en ”intefråga”, kanske det var ett dåligt val av Sara för att beskriva den oro hon känner. Kanske det var droppen som fick bägaren att rinna över. Kanske, kanske…
I Västerås, där jag bor när jag är i Sverige har vi ett romerskt bad där vissa dagar är bara för kvinnor, vissa bara för män och någon dag mixat. Jag tycker att det är fantastiskt avkopplande och skönt att gå dit en dag när det bara är för kvinnor, så jag kan absolut uppskatta, säg… en kväll i veckan när det är ”kvinnosim”. Det är ingen stor sak.
Är det så enkelt som att ”bara” göra en dag för kvinnor?
Men en del frågetecken kvarstår. Hur gör vi med simundervisningen i skolan? Hur gör vi med regeln att vi inte får bada i våra simbassänger med kläder på? För visst fanns det väl en anledning till att den regeln kom till?
Hur gör vi med omklädnings- och duschrummen när det visar sig att det inte räcker med att inrätta en dag eller kväll för kvinnor? Det krävs mer anpassning än så. Muslimska kvinnor får nämligen inte heller visa sig nakna inför andra kvinnor. De behöver därför bås att byta om i och duschar som är med dörr. Vad jag säger är att även en ”intefråga” blir snart en större investering och mer jobb än att ”bara” hålla öppet för kvinnor en bestämd tid.
De stora frågorna kvarstår dock, de som Sara egentligen ville sätta fingret på. I vårt sekulariserade samhälle med religionsfrihet:
- Hur mycket ska vi förändra för att anpassa oss till alla individuella, fria val?
- Är det majoriteten som ska råda?
- Är det utsatta minoriteter som vi ska lägga extra mycket fokus på?
- Är religiösa anpassningar viktigare än andra?
- Vem bestämmer vilka åsikter som är viktigast?
- Är det en fråga som vi ens vågar svara på?
Just nu bor jag i ett område där religion är viktigt. Här är bland de första frågor du får när du ska lära känna någon vilken kyrka du tillhör. Det finns inte så mycket olika religioner, kristendomen är rådande. Men inriktningarna är många och för mig helt främmande. Här är församlingen viktig och besök i kyrkan minst varje söndag en självklarhet. Visst har jag blivit medbjuden, men aldrig tvingad.
Rätten att tro och tycka vad jag vill är viktigast
Nog för att jag blev lite ställd när jag i en diskussion om tro insåg att en god vän var oroad för att jag kommer att komma till helvetet eftersom jag inte är troende. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Det var en allvarligt menad diskussion så fick jag fundera en god stund på svaret. Med respekt för hennes övertygelse svarade jag att jag gärna fortsatte diskussionen för att se om hon kan få mig att förstå varifrån hennes övertygelse kommer från.
Personligen skulle jag aldrig flytta till ett land där islam är rådande. Jag har full respekt för individers olika tro och skulle göra allt för att de ska få fortsätta tro som de vill. Men jag vill också få fortsätta tro eller inte tro som jag vill. Jag vill inte bli tafsad på för att jag bär en lätt sommarklänning på en konsert eller festival för att en religion eller kultur tycker att det är ”horaktigt” beteende. Jag vill inte att vi ska gå tillbaka till en skola där pojkar och flickor hade skilda lektioner. Jag vill bo i ett samhälle som är så jämställt som det bara går, där alla får välja själv. Vilket också kan betyda att någon får välja att använda burka.
Men individens val kan aldrig få stå över lagar och förordningar. Regler som skapas för allas bästa måste finnas kvar. Individens rätt mot gruppens säkerhet, det är frågan.
Alla artiklar som är omnämnda finns länkade nedan: