Nu ger jag mig ut på djupt vatten, riktigt djupt vatten. Samtidigt är det ett intressant ämne och svårt att närma sig, för hur gör jag det PK? Det här med vänster och höger, rasism och rasifiering – det är så svårt att ta tag i att det känns obekvämt att ens nämna orden. Det här är absolut inte mitt ämne och kanske inte ens rätt arena, men som sagt – huvuddyk rakt ner i djupet med risk för att slå emot något hårt.
Just nu befinner jag mig i South Carolina, en riktigt sydstat. Här finns lika många svarta som vita och är navet för Amerikas historia. Till Charleston hamn kom slavarna med skepp för flera hundra år sedan. Plantagen och det i dag romantiska skimret över det koloniala samhället med hus som får oss att tänka på gungstolar och piprökande äldre män ger bara en svag aning om det mörka bakomliggande.
Trots att svarta och vita lever och arbetar sida vid sida på de flesta ställen i min stad Columbia så märks det ändå, segregeringen och de underliggande åsikterna om vi och dem. Det gör att jag känner mig obekväm och inte riktigt vet hur jag ska bete mig. På golfklubben blir jag tilltalad mrs Andersson. Jag har aldrig varit mrs… jag är bara Lena. Men att få personalen på klubben att tilltala mig med förnamn är bara att glömma. Hierariker och sociala skillnader är påtagliga.
Sommar i P1 – skapar debatt
I morse lyssnade jag på Athena Farrokhazads sommarprogram på P1 på podradion. Jag visste att det hade varit debatt om innehållet och ville själv höra vad det var som var som upprörande. Som vanligt blir jag ambivalent. Med förståelse för ethos, vem som pratar och hennes erfarenhet är allt hon säger säkert sant för henne. Mycket av statistik och påståenden kan jag varken förkasta eller understryka. Men jag förstår upprördheten som kom i programmets kölvatten.
För jag blev också beklämd och tog anstöt. Just för att hon faktiskt uppmanade mig till lagbrott och för att hon spelade musik som uttryckligen sjöng om att sätta en kula i nacken på borgare. Oavsett vad jag tycker om borgare, så funderar jag på vad som hade hänt om det hade varit motsatsen som hade framställts på samma sätt? Om det hade varit högeranhängare som hade spelat musik om att sätta en kula i nacken på hbtq-are eller invandrare, hur hade debatten sett ut då?
På något sätt så är det alltid en sida som alltid tycks ha rätt, har rätt åsikter, ha rätt att tycka illa om den andra sidan och ha rätt att vara den som sitter inne med sanningen. Jag kommenterade på Facebook i ett inlägg om rasism och det såg ut så här:
Om ”några borgerliga sympatisörer” har känt sig ”trampade på tårna” är det ändå ok att säga att de ska skjutas i nacken med ett skott? Om vi inte kan sluta kategorisera och dra alla över en kam, hur ska vi då kunna få större förståelse, från båda håll? Per Fritzell från After Shave och Galenskaparna nämnde i sitt sommarprogam i tisdags att det finns de stora religionerna och så alla andra, vilket var lika med ateister och andra fritänkare och att alla kan ju inte ha rätt. Jag håller med – alla kan inte ha rätt.
Vem sitter inne med sanningen?
Om nu gud finns, borde bara en religion ha rätt. Det betyder att alla andra har fel. Och om gud inte finns, betyder det också att 1/7-del har rätt och alla andra fel. Oavsett så har de allra flesta fel! Bara den tanken är svindlande och borde faktiskt kunna appliceras på fler områden när det gäller tyckande och troende. Och vem vet vem som sitter inne med sanningen?
Det är klart att vi alla utgår från att vår egen ståndpunkt är den som fler borde förstå och den som är bäst.
Och ja, jag inser verkligen att det samhälle vi har kan bli bättre på så många områden. En del är alldeles åt hel…te fel. Det är åtminstone vad jag tycker. Medan någon annan tycker att andra saker borde prioriteras som jag tycker är egalt.
Vad jag aldrig kan förstå eller acceptera är att någon kan slå sig för bröstet och säga: ”Så här är det!” Eller var det precis det jag just gjorde?
Och nej, jag vill inte bli kallad för rasist för att jag känner mig trampad på tårna – eller åtminstone något ditåt för jag kände olust när jag lyssnade på programmet. Jag tycker det är komplicerat att närma mig svåra ämnen. Det finns aldrig bara en sida av myntet, fast ibland skiner den ena lite blankare än den andra vilket får alldeles för många att bli bländade. Kanske vi kan hjälpas åt att ta fram putsduken, för visst vill vi alla ha ett mer jämlikt och tolererande samhälle med möjlighet för de som själva vill och är villiga att göra det som krävs, ska nå dit de siktar.