Jag antar att jag inte blir den enda som reflekterar över det otroliga som hände igår i Helsingborg i dagens blogginlägg. Som förälder säger den här krönikan i Sydsvenskan det mesta. Det skulle vara en festlig söndag med varmkorv och fotboll med värmande sol i ansiktet och blev en skrämmande upplevelse där poliser, hotfullt språk och oförklarliga uppträdanden avlöste varandra på arenan. Utanför hade samtidigt det oförklarliga redan hänt, en supporter har avlidit efter sviterna av en misshandel. En fyrabarns pappa har misshandlats till döds för att han hejade på ”fel” lag.
Diskussionerna och flödena avlöser varandra bl.a. på Facebook – här är en tråd. Och lika lite som debattörerna hittar lösningar eller är ense lika lite går det att greppa hur vi kan ha låtit det gå så långt. Hur mycket vi än hedrar minnet av den avlidne och skriver R.I.P. kan det aldrig reparera eller förklara hur vi kan tillåta våldet på och runt läktarna.
Jag är en fotbollsmorsa – har alltid varit och kommer att fortsätta vara. Dessutom har jag själv spelat fotboll sedan 70-talet tills knäna sa stopp. Inte bara mina egna söners kärlek för idrotten utan även andra barn och ungdomars möjlighet att få utöva en lagidrott har varit min drivkraft. Föreningsverksamheten har tagit många fritidstimmar i många, många år. Men det har varit värt varenda sekund. Att se barn och ungdomar glädjas tillsammans men också lära sig hantera motgångar och besvikelser där resultat och prestation ibland uteblir.
Men jag har aldrig och kommer aldrig att tillåta att frustration uttrycks i våldsagerande eller ett språk som jag inte ens vill omnämna. När kvädesord och svordomar avlöste varandra fanns det bara ett sätt att agera – vederbörande fick gå av plan och bli bänkad. Men visst är det fler än jag som har sett både ledare och föräldrar svära och skrika på sidan av 7-mannaplan till 10-åringar som om det vore livet det gällde.
Problemet är större än vi tror och det börjar hemma på vår bakgård, i våra lokala föreningslokaler och på våra okritade hemmaplaner.
Fotbollen har också varit en symbol för att föra ihop individer på ett enkelt sätt. Ta fram en fotboll på semestern och snart är det fler och fler som är med och deltar, även om det är på en parkering längs motorvägen i Tyskland. Det är så det borde vara, men det har hänt något. Jag vill ju inte tro att våldet på sidan har med idrotten att göra. Jag vill ju tro att huliganerna skulle välja ett annat forum för att få utöva sitt våld och sin brist på makt om fotbollen inte fanns. För att jag älskar idrotten och vad den har bidragit till i mitt liv.
Men här och nu känner jag mig maktlös, jag antar att det är fler som delar den känslan…