Idag började jag lyssna på Anders Hansens bok Hjärnans akilleshälar. Den handlar om hur hjärnan lurar oss och vad jag kanske kan göra åt det. Det jag har hunnit lyssna på hittills handlar mest om minnet. Några saker som speciellt fastnade i mitt minne var:

Våra minnen förändras varje gång vi tänker på dem
Alltså vilken ögonöppnare. Varje gång du tänker på något som du tidigare har upplevt och tror dig komma ihåg, så påverkas det minnet av situationen du befinner dig i när du tänker på minnet. Är du glad och lycklig, kanske du färgar minnet lite ljusare än det egentligen var och tvärtom.

Det viktiga är att varje gång så sparas det nya minnet ovanpå det andra. Det gamla minnet finns också kvar, men är alltså färgat av ditt nya omskrivna minne. För mig påminner det om viskleken. Varje gång något upprepas som vi tror att vi hört så blir det lite förvanskat. Ursprunget finns kvar någonstans långt därborta, men kan ha blivit förvanskat på vägen.

Med det i bakhuvudet så är det enligt Anders och forskare han citerar fullt möjligt att skapa helt falska minnen. Du kanske utgår från en händelse som faktamässigt är helt korrekt, men lägger till eller drar ifrån detaljer som gör att minnet så småningom förvanskar händelsen helt.

Objektiva fakta kan ändå vara intakta
Om vi tänker på Palmemordet, 9 november 2001, eller Estoniakatastrofen, så är det många av oss som har ett väldigt tydligt minne av var vi befann oss just då och hur vi fick reda på vad som hade hänt. Men till och med Anders hade ett falskt minne om hur det gick till när han fick reda på attackerna på tvillingtornen i New York.

Han trodde att det var kompis X som var med honom på Kungliga biblioteket och pluggade, men kompis X hävdar att han inte alls var där. Däremot vet ju båda att katastrofen hände och att det var en terrorattack. Båda tornen träffades och rasade samman i moln av damm.

Det som skrivs ner stannar kvar
För mig gör ju det att skrivandet blir ännu mer spännande. Det jag skriver ner är minnet jag har just nu. Just den versionen blir bevarad och något jag kan gå tillbaka till som oemotsagt och sant. Åtminstone precis vid skrivtillfället. Men det gör också att när jag nästa gång konfronteras med det minnet, när jag läser texten, så är den närmare ursprungsversionen än längre ner i kedjan av viskleken.