Jag läste just ett blogginlägg från utmaningen #Blogg100, som hade använt en gästbloggare (snart kommer en eller annan gästbloggare dyka upp på den här sidan också) som tangerade sitt inlägg med det jag har varit inne och rört vid flera gånger. Rubriken löd: Vi är Media – Sociala Media. Kontentan var att vi kan använda vår röst och se till att vi blir hörda, i det godas syfte. Att använda kraften i att nå många och visa hur det verkligen är eller hur det skulle kunna vara. Att utnyttja vår demokratiska rätt.
Jag blir så glad att få behålla hoppet om att det finns en hel mängd förnuftiga, kloka, omtänksamma, engagerade och goda individer där ute.
Alldeles innan läste jag en annan blogg om ett Facebookfenomen som jag tyvärr också har stött på. Där någon av dina FB-vänner ber dig bekräfta er vänskap för annars väljer hen att ta bort dig från vänlistan. Precis som bloggaren tänker jag: Hur sjutton tänkte du nu?
Jag är på tillfälligt besök hemma i Sverige och fick i fredags chansen att njuta av kvällen med vänner. Vänner irl men också vänner från FB. I min värld är det ingen större skillnad. Några visste att jag är här en kort stund och vi bokade upp kvällen för trevligt sällskap och ett gott glas vin på ett av stadens nyöppnade ställen. Till en början var vi fyra stycken, när kvällen var till sin ända hade jag säkert träffat ett trettiotal vänner och bekanta som valde att dyka upp just för den här kvällen och att jag var i stan. Inte de där vanliga som jag också mötte för att de ändå var där.
Under kvällens lopp infogades ett antal bilder på FB och andra Sociala Medier. Bara den här bilden genererade över 100 tummar upp och flera kommentar. Andra bilder fick liknande genomslag. Självklart är det inte samma 100 personer som ser, gillar och kommenterar samma bilder. Med andra ord i runda slängar säkert väl över 200 personer involverade i min vänskapskväll på ett eller annat sätt.
Vilken fantastisk tur jag har som har minna vänner, irl, på FB, LinkedIn, Twitter, Pinterest, Instagram… m.fl. Vilken fantastisk tur att jag har mött er alla på det ena eller andra sättet. Den här gången nådde jag kanske inte alla jag har kontakt med. Men jag känner mig ändå så otroligt uppskattad och efterlängtad efter min emigration till USA att det kommer att värma hjärtat länge.
Utan Sociala Medier hade jag inte mött lika många, fått lika stor återkoppling och mått lika bra. Att tvinga mina vänner på FB att bevisa sin vänskap, ”upp till bevis” liksom, känns helt befängt. Jag lever efter devisen: What you give is what you get. Undrar vad den vännen får som begär vänskap istället för förtjänar vänskap.
Så här ensam i köket hos sonen på söndagsmorgonen känns livet rätt bra. Idag ska vi möta familjen, i riktiga livet. Det längtar jag efter.